Jag har upptäckt ett litet fenomen bland storstadsmänniskor och småstads-/landsbyggdsmänniskor.
Folk som växt upp i storstäder verkar inte riktigt ha samma "hemma-känsla" när de väl flyttar hemifrån. De vänjer sig ganska snabbt med att "hemma" är där de bor nu, i sin egen lägenhet, och de "åker till mamma och pappa" och ibland "hem till mamma...", men det är sällan de bara säger att de ska "åka hem". 
    Men småortsungar och lantisar som flyttar hemifrån har snarare två "hemma". Dels har de "Hemma hos mig" eller "Hemma i Malmö", men de åker fortfarande "Hem" när de sätter sig på tåget tillbaka till Eksjö, eller var de nu växt upp. Det är precis som att de/vi inte fattar att de/vi inte bor där längre. Eller så kanske det bara är så att man vägrar släppa taget, för man är inte riktigt van vid att bo i en storstad. Det kanske ändrar sig med åren.

Hmm, hela det häringa tänkandet kom upp när jag träffade Freddie idag. Han frågade om jag "var hemma i julas", och om jag "fått sommarjobb hemma" eller om jag skulle "jobba i Malmö". Och det kändes så rätt.
    När andra pratar om "hemma" så vet jag inte riktigt om de pratar om Malmö eller Göteborg (eller vilken storstad de nu kommer ifrån). Men lantisar och Eksjöbor (mitt småstadsexempel) snackar om "hemma" så förstår jag på en gång om de pratar om där de bor nu, eller hemma hos sina föräldrar. Det hörs liksom på dem.

Undrar varför det är så... men jag gillar det. Jag gillar det verkligen.


Så... tack till  The Hero Of The Day...Freddie. Han fick mig att känna mig mindre missanpassad.